"Vi har blivit mycket bättre på att hantera skogsbränder", säger Leif Sandahl, brandingenjör och expert på skogsbränder på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. "Efter de förödande skogsbränderna 2014 och 2018 har vi höjt vårt kunskapsläge rejält och de lokala räddningstjänsterna samverkar mer och delar resurser så att även den minsta ort i den mest avfolkade glesbygden i norr har möjlighet att få hjälp."
– Vi har också tillgång till bättre data, kartor, analyser och modeller och bättre prognoser för att kunna hantera brandriskerna. Vi har dessutom förstärkt luftresurserna genom att det nu finns flera helikoptrar och mindre skopande flygplan i beredskap via MSB, som kan stödja släckningsarbetet på marken. Och inte minst har vi lärt och fått många värdefulla insikter. Jag undrar dock hur vi skulle klara en sådan exceptionell sommar som 2018 med den extrema torka och värme som varade under mycket lång tid, säger Leif Sandahl.
Vädret ska alltså inte underskattas som orsak bakom skogsbränder och de extrema brandförloppen som kan ske med stora avbrända ytor. Det har inte klassats som en klimatfråga (än) – men en sak är klar: Sommaren 2018 var exceptionell, enligt experterna. Utöver torka och värme under lång tid, nämns ovanligt många åskväder och tusentals blixtantändningar som träffade en utarmad, torr skog samtidigt som det var ovanligt många antändningar förorsakade av järnvägstrafiken – det är tydligt att det inte var en tillfällighet att skogsbränderna blev så stora 2018. Leif Sandahl framhåller dock att brandutvecklingen och brandspridningen 2014 var ännu mer extrem, bland annat därför att flygbränder uppstod och spreds flera kilometer över sjöar.
Lokala resurser behövs
Var vi inte tillräckligt förberedda på de stora skogsbränderna? Expertisen menar att brandriskerna åren före 2000 var värre och kanske var förberedelserna bättre då. Enligt forskarna på RISE har indikatorerna för brand de senaste 20 åren varit lägre och man kan ju spekulera i att man mentalt kanske har slappnat av och inte varit beredd på att stora bränder skulle härja igen.
Lägg därtill att det skett stora strukturella förändringar i samhället som försämrar brandsäkerheten. Skogarna som brinner finns främst i Norrland och i den avfolkade glesbygden finns få lokala brandstationer kvar. Skogsägarna bor inte sällan långt bort från sina skogsmarker vilket inte heller underlättar bevakning och tillgång till resurser.
– Vi skulle nog behöva engagera fler frivilliga i bygden, som finns i närheten och snabbt kan hjälpa till, säger Leif Sandahl.
När Räddningstjänsten måste köra en längre sträcka på oländiga skogsvägar – och när det sedan behövs resursförstärkningar kan de ha 10 30 mil till olycksplatsen – kommer den viktiga första insatsen ofta (för) sent om det inte finns lokala resurser på plats som kan påbörja släckningsarbetet. Även om räddningstjänsterna samverkar och därmed har tillgång till mer resurser så är det fortfarande långa avstånd för att nå fram till branden. Framgångsrikt släckarbete handlar om att snabbt angripa de små bränderna och släcka så att de inte hinner växa till sig och att bevaka eventuellt dolda glödhärdar så att branden inte blossar upp på nytt. I de stora bränderna 2018 stod uppblossande bränder som hade varit släckta för 70 % av den brända arealen. Markägaren har ansvaret för bevakningen efter en skogsbrand som släckts ned, men risken är att det finns kvar dolda glödhärdar. Hur detta viktiga bevakningsarbete ska hanteras för att undvika onödiga återantändningar, arbetar bland annat en grupp med inom Skogforsk, det svenska skogsbrukets forskningsinstitut.
Det finns ytterligare ett problem, menar Leif Sandahl.
– Vi har cirka 2-3000 onödiga brandtillbud i skog och mark per år. Och det är inte skogsbruket som slarvar. En liten brand kan utvecklas till en stor brand om den inte släcks snabbt, inom 1-2 dagar, säger Leif Sandahl.
Vi måste också få allmänheten att bättre förstå riskerna och vad som orsakar bränder samt uppträda därefter när man vistas i naturen, avslutar Sandahl.
Publicerad: 2021-05-07
