I mars 2020 var skogsbrandssäsongen i Australien äntligen över. Säsongen går till historien som en av de värsta någonsin med 17 miljoner brända hektar, 33 omkomna och tusentals förstörda hem. Men den har också gett flera viktiga lärdomar, både för australierna själva och för oss i Sverige.
Daniel Jibbers och hans kollegor hoppar in i brandbilen som ska ta dem tillbaka till stationen utanför Brisbane i östra Australien. De har tillbringat hela dagen uppe på en bergshöjd, där de har skyddat evakuerad bebyggelse från skogsbränderna som rasar i området.
– Från höjden har vi sett elden vandra fram under dagen. Berg efter berg äts upp av lågorna, det är en fasansfull syn som knappt går att beskriva, säger Daniel Jibbers. Men snart börjar det skymma och brandmännen är tvungna att lämna området. Den enda vägen ner innebär 40 minuters körning på en liten grusväg genom en ravin. Plötsligt hör de på radion att vägen ska stängas av, då det nu brinner på båda sidor av ravinen.
– Som tur är kommer föraren från området och känner till vägen väl, så han gasar på. Det är som på film – ravinen är ett eldinferno, brandbilen sladdar fram och tillbaka på vägen och hela tiden rasar brinnande träd ner bakom oss. Jag sitter och ber hela vägen, och vill inte ens tänka på vad som händer om ett träd faller framför brandbilen. Det är det värsta jag någonsin varit med om, berättar Daniel Jibbers.
Brandmännen tar sig tillbaka till stationen, oskadda men omskakade, och för Daniel Jibbers blir det ett av många starka minnen att ta med sig hem till Växjö. Han arbetar vanligtvis på Värends räddningstjänst och började sitt utbytesår som brandman i Australien i maj 2019. Då visste han inte att han skulle få uppleva en skogsbrandssäsong som australierna själva har döpt till den svarta sommaren.
Brist på bränningar
Australien har upplevt många omfattande skogsbränder genom åren, framför allt under sommarmånaderna december till februari. ”Svarta lördagen” 2009, då bränder i delstaten Victoria skördade 173 dödsoffer, finns nog färskt i minnet hos de flesta.
– Det här handlar om okontrollerade bränder, men det är viktigt att komma ihåg att Australien är en kontinent som ska brinna – på rätt sätt. Redan när James Cook kom dit på 1700-talet konstaterade han att det brinner och ryker hela tiden i Australien. Aboriginerna genomförde bränningar med jämna mellanrum under tusentals år i bland annat jaktsyfte. Därför förekom det väldigt sällan stora och våldsamma skogsbränder, berättar Rickard Hansen, brandingenjör och handläggare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, som bland annat har skrivit läroboken i skogsbrandsläckning.
Rickard Hansen har själv bott i Australien och forskar vid University of Queensland, och han följde den senaste skogsbrandssäsongen noggrant.
– Det var flera orsaker som sammanstrålade och tillsammans skapade ”den perfekta stormen”. Dels var det ett extremt torrt och varmt klimat, vilket kan härledas både till naturliga vädervariationer och till klimatförändringar. Dels har man misskött arbetet med ”reduction burns”, bränningar som ska hålla nere brandbelastningen, trots att kommissionen efter den svarta lördagen 2009 konstaterade att de måste prioriteras för att undvika ansamling av brännbart material. Sedan förekom det också en del anlagda bränder, men det var främst det torra vädret och bristen på bränningar som bidrog till omfattningen, säger han.
30–40 meter höga lågor
Rickard Hansens bild av orsakerna till skogsbränderna bekräftas av brandmannen Daniel Jibbers. I hans distrikt utfördes bara drygt en tredjedel av de planerade bränningarna innan det blev för varmt. I september fick han och kollegorna rycka ut till de första skogsbränderna, därefter följde tre månader av påfrestande arbetspass som ofta varade mellan 13 och 16 timmar.
– Baslägren som de byggde upp var nästan som små städer med ofantligt mycket personal och resurser. Storleken och omfattningen av organisationen är nästan svår att greppa, men utan den hade man aldrig kunnat växla upp så snabbt som man gjorde. Det var nog inte bara jag som blev tagen på sängen av intensiteten som bränderna hade redan från start, säger Daniel Jibbers.
Under den värsta perioden var det mellan 35 och 40 grader varmt på dagarna och oerhört torrt i marken, berättar han. Till och från kunde det dessutom blåsa upp emot 100 kilometer i timmen.
– Då skedde det antändningar på nya platser från minut till minut. Framme vid fronten kunde lågorna vara 30–40 meter höga – så ibland var det bara att släppa slangen och springa. Bränderna var något helt exceptionellt även för de som jobbat i flera decennier, säger Daniel Jibbers, och fortsätter:
– Det går inte att släcka sådana bränder, utan det handlar om att skydda det som skyddas kan. Australierna är duktiga på att evakuera tidigt och vi skickades ofta ut för att kolla att hus var tomma, men ibland fanns inga hus kvar. Det var tungt att möta människor som drabbats och se vad bränderna ställt till med.
I december kom några efterlängtade skyfall i södra Queensland där Daniel Jibbers arbetade. Men i delstaterna söderut, New South Wales och Victoria, eskalerade i stället bränderna och spridningen där gjorde att skogsbrandssäsongen blev en av de värsta någonsin i Australien.
Viktiga lärdomar att dra
När skogsbrandssäsongen gick mot sitt slut påbörjades återuppbyggnaden av det som bränderna har förstört. Redan i januari anslog Australiens regering ett extra stöd på två miljarder australiska dollar – nästan 13 miljarder kronor – till den nationella återuppbyggnadsfonden. Men all bebyggelse kommer inte nödvändigtvis att byggas upp på samma platser som tidigare, utan myndigheter tittar nu på om vissa högriskområden kanske borde undvikas. Regeringen har tillsatt en ”royal commission”, en särskild utredning av allmänt intresse, för att se vad de kan lära sig av den svarta sommaren och hur de ska arbeta framåt.
– De ska bland annat se över reglerna för bebyggelse och infrastruktur i områden med särskilt hög risk. Var ska vi bygga och var ska vi inte bygga? Var är det lämpligast att placera samhällsviktig infrastruktur? Liknande frågor är något som Sverige också kommer att behöva titta på i och med den ökade risken för extrema väderhändelser och naturolyckor, säger Rickard Hansen, och fortsätter:
– En annan intressant sak som kommissionen ska studera är hur aboriginerna gör sina kontrollerade bränningar. De styrande tycks ha insett att aboriginerna sitter på en del av lösningen, att man måste gå tillbaka till grunderna och lära sig av dem.
I Sverige utförs bränningar främst av naturvårdande skäl och Rickard Hansen tror att vi kan behöva se över vårt skogsbruk när det exempelvis gäller vilka trädarter vi väljer att plantera.
– Det är en utveckling vi går mot: att vi måste ställa den ekonomiska avkastningen som skogen ger, mot vilka möjligheter vi har att släcka en brand inom rimliga gränser.
Alla ställer upp
Australien har en lång tradition med frivilligbrandkårer som organiseras på delstatsnivå och under den senaste skogsbrandssäsongen ställde tusentals personer upp i kampen mot lågorna. Brändernas extraordinära omfattning gjorde att vissa frivilligbrandmän erbjöds ersättning för sitt arbete, vilket de normalt sett inte får, men många tackade nej eftersom ”det skulle förstöra andan”.
– Tack vare frivilligbrandkårerna får man ut det stora antalet människor som behövs vid skogsbränder. I Sverige är räddningstjänsten ofta snabbt på plats, men sedan saknar vi kvantitet och uthållighet. Att ställa upp för varandra sitter i ryggmärgen på australierna och vi i Sverige har ett väldigt långt arbete framför oss om vi ska få till något liknande, säger Rickard Hansen.
Den svarta sommaren har dessutom gjort att ännu fler australier vill bli volontärer. Mellan juli 2019 och mars i år fick Rural Fire Service i New South Wales in över 35 000 intresseanmälningar, enligt Sydney Morning Herald, vilket är 20 gånger fler än under motsvarande period ett år tidigare.
– Vi jobbade tätt ihop med värnstyrkorna men fick också enormt stöd av andra lokalbor. De gick mer eller mindre man ur huse för att hjälpa oss, inte bara fysiskt utan också med sin kunskap om terrängen och vegetationen i närområdet. Det märktes att många hade drabbats av skogsbränder tidigare och insåg allvaret på en gång, säger Daniel Jibbers.
Inför årets skogsbrandssäsong i Sverige är också vi – eller åtminstone räddningstjänsten och andra offentliga instanser – bättre förberedda än tidigare, säger Rickard Hansen:
– Beredskapen har blivit mycket bättre i och med bränderna 2014 och 2018. Jag tycker att det märktes att man tog förra årets larm på större allvar än tidigare. Våra egna erfarenheter har gett oss en helt annan syn på skogsbränder.
Text: Josefin Svenberg
Publicerades i Brandsäkert nr 3, 2020.
Vill du prenumerera? Läs mer här >
Publicerad: 2020-05-27
